Okej...
Skulle ju starta så bra i september 2010 och blogga igen men nej...Det tog stopp. Skulle börja skriva som jag gjorde förr, för att må bättre, få utlopp för känslor som jag inte kan prata om men sätta ord på. Men många sorgliga saker på kort tid hände vilket gjorde att jag slöt mig som en mussla istället.
Jag brukar kunna dela med mig till nära och kära hur jag mår, vad jag funderar på och hur jag känner för saker och ting men den här gången hände så mycket under kort tid som jag bara inte kunde hantera och prata om allt som hände. Kände sakta men säkert att panikångesten var på väg tillbaka och mycket riktigt, den är här igen men tack vare KBT:n så sitter jag i en annan situation nu och kan hantera det hela på ett annat sätt.
Snart 41 år gammal så börjar jag komma tillrätta med mitt liv på allvar. Och det känns så bra! Jag har en familj som jag älskar över allt annat. Inte många vänner eller stort umgänge men de jag har och de jag umgås med skulle jag kunna offra allt för och jag vet att de finns för mig i vått och torrt.
